Jag hade tur och kom med en av de få bussar som faktiskt avgick från Toledo denna dag då Spanien var utsatt för en generalstrejk som inträffar då och då. Busschauffören tillät inte stående resande och fick neka många människor att åka med under den två timmar långa resan mot Madrid. Framme i Madrid fick jag efter mycket letande tag i en människa att fråga om bussar till Córdoba och fick beskedet att om det gick någon denna dag så skulle den gå från en busstation i en helt annan ände av Madrid. Så ner i tunnelbanan och iväg till denna busstation där det visade sig att det verkligen skulle gå en buss fyra timmar senare så jag köpte en biljett och begav mig sedan till fots in till centrala Madrid där jag parkerade mig på torget framför Reina Sofia-muséet och intog lunch plus två pilsner. Jag fick till och med lite solbränna under de timmar jag satt där för trots att det fortfarande var i mars månad så var vädret varmt och soligt. Så småningom kom bussen iväg. Det tog nästan fem timmar till Córdoba men tiden gick ganska fort. Bussen stannade för mat på ett ställe och körde in i några städer på vägen. Det var mörkt vid framkomsten och jag hade ingen karta så jag frågade några snubbar i järnvägsbaren om de visste var mitt hotell fanns. Det visade sig vara ett misstag för en spanjor vill inte gärna säga att han inte vet utan vill hemskt gärna hjälpa till och det medför inte så sällan att man hamnar helt fel helt enkelt för att människan inte har en susning men glatt ger instruktioner i alla fall! Inga problem dock, jag frågade på ett hotell och det visade sig att mitt hotell inte var långt borta. Jag packade upp mina saker och gav mig sedan till bodegan som finns precis vid entrén till Hotel Colon för en tallrik soppa, ett glas rödvin och en fino (torr sherry). Tidig uppstigning morgonen efter och snabba steg mot La Mezquita (moskén) en lämning från den korta tid då staden var Europas kulturella centrum och säte för det muslimska kalifatet. En fantastisk byggnad som någon kristen kung senare sabbade genom att bygga en katedral mitt inne i den! Han hade dock förstånd nog att inse sitt misstag men då var det för sent att göra något åt det.

Vid lunchtid var det dags att dra vidare mot Sevilla denna gången med tåg. Nästa snabbtåg skulle avgå om tio minuter så det passade perfekt. Vad jag inte hade räknat med var att min resväska skulle bli genomlyst som inför en flygning och i den hade jag en sprillans ny kökskniv köpt i knivmetropolen Toledo. Säkerhetssnubben ryckte till när knivsilhuetten dök upp på hans skärm och han sa “no cuchillos en tren señor” (inga knivar är tillåtna ombord på tåget)! Vojne, vojne, vojne klagade jag fast på spanska; jag som just har köpt kniven i Toledo skall jag nu behöva dumpa den här? Säkerhetsmannen kallade till sig sin kvinnliga chef och de beslutade sig för att de ville ta sig en titt på kniven så jag meckade upp väskan och visade en kniv inslagen i presentpapper. Efter en kort diskussion lät de mig behålla kniven men rådde mig att kanske inte åka snabbtåg med den i fortsättningen. Precis när jag hade stängt resväskan rullade mitt tåg in till perrongen så man kan verkligen inte säga att jag arbetar med större tidsmarginaler än nödvändigt.