I dag styrde jag stegen åter igen mot Maro och Cuevas de Nerja men passerade denna gången Maro och vid kilometermärke 298 vek jag av ner i dalgången där Río de la Miel rinner fram mot kusten. När jag innan det stod och studerade min karta såg jag efter några minuter en mycket smutsig lirare som satt och höll på att reda ut något i ett snår vid vägkanten. Han var mycket koncentrerad och det är tveksamt om han såg mig, jag rör mig ganska ljudlöst. Det verkar som att han hade sin övernattningsgrop där. Det såg ut ungefär som en djurlega men det fungerar ju på dessa breddgrader när temperaturen sällan går ner under tio grader. Passerade på väg hem senare ett av de vakttorn eller vårdkasar man ser utmed kusterna i hela Spanien. Tornen uppfördes för att ge kustbefolkningen en möjlighet att förvarna och bli förvarnade om ett förestående muslimskt piratangrepp mot kustbyarna. Från varje torn kan man se elden eller röken från de närmast liggande tornen i båda riktningarna. Samma system fanns utmed Nordafrikas kust och det sägs att ett meddelande i eld som avsändes från Alexandria i öster efter mörkrets inbrott nådde Ceuta i väster innan solen gick upp. På kvällen satte jag mig vid baren på ett kafé längre upp i staden som frekventeras av lokalbefolkningen. Jag satt där och repeterade grammatik och drack under tiden två glas vin och åt en liten delikat varm smörgås. När jag skulle betala frågade bartendern hur många glas jag fått i och med att det varit skiftväxling i baren. Två sa jag och hon sa då: 3 euro. Men jag åt en bocadillo också sa jag. Ja sa hon men den ingår liksom på köpet. Fantastiskt charmigt och trevligt men det är inte konstigt att Spanien är på dekis om de ger bort mat på kaféerna 🙂