En vanlig dag på jobbet börjar med frukost vid åtta och vid den tiden börjar det också att bli hyfsat ljust. Buss 7 till Valencia Norte och lokaltåg till Puçol några mil norr om Valencia. Syftet är att gå några mil på leden GR-10 som sträcker sig över hela Spanien via Madrid och slutar drygt 1 100 km västerut, i Lissabon. Jag frågar i kommunhuset i Puçol om de vet var leden startar men det ger inget. Går åt nordväst där bergen finns och rätt som det är ser jag de bekanta vit-röda, målade “flaggorna” som indikerar GR-led (över 50 kilometer). Passerar kasinot som skryter med 363 öppetdagar per år och försvinner där diskret ut i naturen på en halvt igenvuxen stig under det att jag blir utskälld av hundarna i grannskapet. Går någon timma tills jag möter en grusväg och därefter går det en brant stig uppför. Stannar på ett ställe framför en klippvägg och kan inte se markering varken till vänster eller höger. Tittar upp mot den nästan vertikala väggen på tjugo meter och där finns markeringarna. Bara att packa ihop stavarna och klättra upp alltså. Väl uppe på högplatån händer det inte så mycket. Bara att trava på. Kommer efter cirka tre timmar fram till den sömniga byn Segart och frågar där en läkare på vårdcentralen som just äter sin lunch vid skrivbordet om det finns bussförbindelse till byn. Han klottrar lite på ett papper och indikerar att det finns både buss och tåg efter passage av två rondeller. Han säger femhundra meter till buss och fyra kilometer till tåg. Sanningen visar sig vara fyra kilometer till buss och sex kilometer till tåg. Men jag är en vandrare och har inget emot att gå således. Det som irriterade mest var att det ingenstans fanns ett öppet fik och det är mycket ovanligt i Spanien! Kom fram till byn Albalat där jag tankade vatten, öl och café solo och frågade om transportmöjligheter. En typisk bondby som invånarna sällan lämnar och om de gör det så är det med bil. Vaga men välmenande besked men jag hittade en busshållplats där jag tidigare såg ryggen försvinna på en buss då jag kom ner från berget. Jag väntade någon kvart men beslutade sedan att gå på doktorns fyrakilometersalternativ till tåg. Det visade sig bara vara två kilometer! Nästan två timmar till nästa tåg. Frågade killen på macken om det fanns en restaurang i grannskapet och naturligtvis fanns det det några hundra meter upp i byn Estivella. Åt en trerätters bastant husmanslunch med två glas vin för nio euro. Tog sedan tåget tillbaka till Valencia Norte och buss sju till hotellet. Tvättade dagens svettiga skjorta, byxor och strumpor och sanerade kängorna. Beställde sedan biljetter till cirkus Manicomio (Dårhuset) i morgon kväll på hotellpersonalens dator i receptionen och fortsatte till mitt “stamhak” en bit nerför gatan där jag beställde räkor i vitlök och drack lite vittvin och författade detta inlägg. Jag ligger således inte på latsidan om nu det var någon som trodde det 🙂
