Lysande täta bussturlistor i Andorra och korta avstånd. I dag en tur till Encamp öster om Andorra la Vella. Gjorde misstaget att utan assistans försöka hitta GR-11 nordvart med hjälp av en som det visade sig gammal karta. Det byggs i rasande takt här och det gör att småvägar och stigar försvinner. Jag var uppe i ett riktigt moras med en mer eller mindre vertikal flod av lösa skifferplattor och björnbärsbuskar tills en garanterat vertikal klippsida sa till mig att här var det stopp. Det slutade med ett besök på turistbyrån för att hitta spåret. Man rör sig på höjder över 2000 meter och spåret är brant så svetten flödar och man måste stanna till ofta någon halvminut för att hämta andan. Men det är värt ansträngningen. Det är så otroligt vackert och landskapet ändrar sig hela tiden på grund av vädret och tiden på dagen. Någon frågade en gång, när jag sa att jag var klar med golf: Vad gör man då med sin tid om man inte spelar golf? Mitt förslag är: vandra i natur och i storstad och iaktta det som pågår just nu. Detta tar liksom golf mycket tid i anspråk men ger så mycket mer tillbaka och du slipper all frustration som golfen orsakar. Och – fotografera! Det ger dig en uppgift. Att återge det du upplever. Det spelar sedan ingen roll om 99 procent av bilderna blir mediokra. Det är de enstaka fotona som är speciella som är anledningen till att du tar många foton. Ju fler du tar desto större sannolikhet är det att ETT blir lite utöver det vanliga. Kameran i en iPhone till exempel duger bra men vill du ha ett tips på en kompakt kamera som ryms i fickan och som blåser skjortan av majoriteten systemkameror: titta på en Panasonic DMC TZ-40. Inställningsbar bländare och slutare. Massor av intelligenta scenarion. Tjugo (!) gånger zoom med superb kvalitet. Pris? Cirka 2500 SEK. Den har en svaghet och det är att den suger in fickludd i sensorn när linsen expanderar och det är därför nödvändigt att ha kameran i en dammtät och helst vattentät påse eller etui – om man vill ha den i fickan.

I dag tog jag bussen till Ordino för att via vandringsleden GR-11 gå upp till startplatsen för en lokal vandringsled och via den gå vidare till La Massana. Det gick ordentligt uppför de två timmar som det tog att nå startplatsen men benen är vana nu så det gick ändå ganska lätt. Efter att ha beundrat bergslandskapet en stund fortsatte jag den lokala slingan som var märkt “medelsvår”. Efter ett tag var det lika mycket klättring som vandring nerför och medelsvår hade övergått till “krävande”. Jag förstod att jag måste ha växlat in på en annan led än den tänkta men i och med att leden var väl märkt (med gula punkter) så fortsatte jag ändå. Ner kommer man alltid från ett berg 🙂 Emellanåt såg jag La Massana skymta mellan träden först från tusentalet meter men det går faktiskt rätt snabbt att ta sig ner fast det är lite krångligt. Efter några timmar lade min lite trötta hjärna märke till en glasbyggnad med mycket bekant utseende. Det var den stora våg-badanläggningen i Andorra la Vella! Jag hade alltså gått ända hem i ställt för till La Massana där jag hade tänkt ta bussen hem. Det blev lite långt men det var en mycket spännande led så jag är glad att jag gick fel i dag. Behöver jag nämna att man sover rätt gott efter en heldag på vandrande fot. Särskilt på vandringsleder som är lite knixiga och som omfattar stora höjdskillnader. Det är nästan jobbigast att gå nedför i och med att man måste vara max koncentrerad så att man får med sig fötterna i varje steg. Det är inte läge att snubbla. Vandringsstavarna som jag köpte i Girona har gång på gång visat sig vara ovärderliga. De är som två extra ben och gör dels att man slipper ta emot med händerna om något hakar upp sig och man tappar balansen men de ger en dessutom lite extra tid att reda ut situationer. Plus att de avlastar ben och rygg genom att armarna kan delta aktivt i vandringen.