I dag tog jag bussen till Ordino för att via vandringsleden GR-11 gå upp till startplatsen för en lokal vandringsled och via den gå vidare till La Massana. Det gick ordentligt uppför de två timmar som det tog att nå startplatsen men benen är vana nu så det gick ändå ganska lätt. Efter att ha beundrat bergslandskapet en stund fortsatte jag den lokala slingan som var märkt “medelsvår”. Efter ett tag var det lika mycket klättring som vandring nerför och medelsvår hade övergått till “krävande”. Jag förstod att jag måste ha växlat in på en annan led än den tänkta men i och med att leden var väl märkt (med gula punkter) så fortsatte jag ändå. Ner kommer man alltid från ett berg 🙂 Emellanåt såg jag La Massana skymta mellan träden först från tusentalet meter men det går faktiskt rätt snabbt att ta sig ner fast det är lite krångligt. Efter några timmar lade min lite trötta hjärna märke till en glasbyggnad med mycket bekant utseende. Det var den stora våg-badanläggningen i Andorra la Vella! Jag hade alltså gått ända hem i ställt för till La Massana där jag hade tänkt ta bussen hem. Det blev lite långt men det var en mycket spännande led så jag är glad att jag gick fel i dag. Behöver jag nämna att man sover rätt gott efter en heldag på vandrande fot. Särskilt på vandringsleder som är lite knixiga och som omfattar stora höjdskillnader. Det är nästan jobbigast att gå nedför i och med att man måste vara max koncentrerad så att man får med sig fötterna i varje steg. Det är inte läge att snubbla. Vandringsstavarna som jag köpte i Girona har gång på gång visat sig vara ovärderliga. De är som två extra ben och gör dels att man slipper ta emot med händerna om något hakar upp sig och man tappar balansen men de ger en dessutom lite extra tid att reda ut situationer. Plus att de avlastar ben och rygg genom att armarna kan delta aktivt i vandringen.