Fantastiskt fin dag i dag också. Trevlig frukostmiljö på hotellets tredje våning mot gården. Snokade ganska omgående upp de vit-röda flaggorna som visar var en sender de grand recorregut (sendero de gran recorrido på spanska) har sin gång. I det här fallet GR-92 som gör sin debut i Spanien i Portbou längst norrut på Costa Brava. Been there, done that 🙂 Första timmarna var en trevlig och ganska lätt vandring utmed Mare Nostrum och järnvägen. Många små trevliga calor (stränder) på vägen och många spöfiskare. Tåg från Vilanova till Garraf, stationen strax norr om Sitges. Ramlar omgående in i ett byggnadsverk av Gaudí, Celler Güell. Sedan GR-92 upp på 350 meters höjd och en berg och skogsvandring. Många dagbrott utmed vägen och betongindustrier. Låg aktivitet dock på grund av det ekonomiska läget. Det annonseras regn i morgon och då blir det antagligen till att dra in till Barcelona.

En vanlig dag på jobbet börjar med frukost vid åtta och vid den tiden börjar det också att bli hyfsat ljust. Buss 7 till Valencia Norte och lokaltåg till Puçol några mil norr om Valencia. Syftet är att gå några mil på leden GR-10 som sträcker sig över hela Spanien via Madrid och slutar drygt 1 100 km västerut, i Lissabon. Jag frågar i kommunhuset i Puçol om de vet var leden startar men det ger inget. Går åt nordväst där bergen finns och rätt som det är ser jag de bekanta vit-röda, målade “flaggorna” som indikerar GR-led (över 50 kilometer). Passerar kasinot som skryter med 363 öppetdagar per år och försvinner där diskret ut i naturen på en halvt igenvuxen stig under det att jag blir utskälld av hundarna i grannskapet. Går någon timma tills jag möter en grusväg och därefter går det en brant stig uppför. Stannar på ett ställe framför en klippvägg och kan inte se markering varken till vänster eller höger. Tittar upp mot den nästan vertikala väggen på tjugo meter och där finns markeringarna. Bara att packa ihop stavarna och klättra upp alltså. Väl uppe på högplatån händer det inte så mycket. Bara att trava på. Kommer efter cirka tre timmar fram till den sömniga byn Segart och frågar där en läkare på vårdcentralen som just äter sin lunch vid skrivbordet om det finns bussförbindelse till byn. Han klottrar lite på ett papper och indikerar att det finns både buss och tåg efter passage av två rondeller. Han säger femhundra meter till buss och fyra kilometer till tåg. Sanningen visar sig vara fyra kilometer till buss och sex kilometer till tåg. Men jag är en vandrare och har inget emot att gå således. Det som irriterade mest var att det  ingenstans fanns ett öppet fik och det är mycket ovanligt i Spanien! Kom fram till byn Albalat där jag tankade vatten, öl och café solo och frågade om transportmöjligheter. En typisk bondby som invånarna sällan lämnar och om de gör det så är det med bil. Vaga men välmenande besked men jag hittade en busshållplats där jag tidigare såg ryggen försvinna på en buss då jag kom ner från berget. Jag väntade någon kvart men beslutade sedan att gå på doktorns fyrakilometersalternativ till tåg. Det visade sig bara vara två kilometer! Nästan två timmar till nästa tåg. Frågade killen på macken om det fanns en restaurang i grannskapet och naturligtvis fanns det det några hundra meter upp i byn Estivella. Åt en trerätters bastant husmanslunch med två glas vin för nio euro. Tog sedan tåget tillbaka till Valencia Norte och buss sju till hotellet. Tvättade dagens svettiga skjorta, byxor och strumpor och sanerade kängorna. Beställde sedan biljetter till cirkus Manicomio (Dårhuset) i morgon kväll på hotellpersonalens dator i receptionen och fortsatte till mitt “stamhak” en bit nerför gatan där jag beställde räkor i vitlök och drack lite vittvin och författade detta inlägg. Jag ligger således inte på latsidan om nu det var någon som trodde det 🙂

Lite sämre väder i dag men fortfarande ljummet och kortbyxväder om man rör på sig. Tog bussen till La Massana och uppsökte där den lokala turistbyrån som i vanlig ordning gav mig utmärkt muntlig info plus kartmaterial. Det blev en repa upp i höjden i dag också. Lite annorlunda i och med att molnen låg i ögonhöjd och det regnade en stor del av dagen. Men det gjorde ingenting. Naturen visade sig i ett annorlunda ljus. Var uppe i en skidanläggning som naturligtvis ser helt annorlunda ut om några månader. Det gick hästar fritt nu i pisterna med ett ledarsto med en stor skälla runt halsen. Slog på arselet för andra dagen i rad och nu är tålamodet slut med mina dyra Italienska crispikängor. De har tappat cirka 30 procent av mönstret i sulan på de tre veckor som jag hat gått här. Jag fick ett nytt par efter att samma sak hänt efter en vecka på Kreta men de nya var ju samma skit. Båda sulorna har vid båda fallen släppt greppet helt och omedelbart. Igår klarade jag mig med några ömmande naglar. I dag rök glasögonen som jag höll i handen på grund av imma och jag slog upp ett sår i handleden. Ett råd: köp aldrig kängor av märket Crispi. Dyr och oduglig italiensk skit. Mina kängor åker ut efter detta och jag tänker inhandla ett par mallorkinska i Valencia. Tillägg: Meindl Island kan jag rekommendera för halvtuff trekking.

Lysande täta bussturlistor i Andorra och korta avstånd. I dag en tur till Encamp öster om Andorra la Vella. Gjorde misstaget att utan assistans försöka hitta GR-11 nordvart med hjälp av en som det visade sig gammal karta. Det byggs i rasande takt här och det gör att småvägar och stigar försvinner. Jag var uppe i ett riktigt moras med en mer eller mindre vertikal flod av lösa skifferplattor och björnbärsbuskar tills en garanterat vertikal klippsida sa till mig att här var det stopp. Det slutade med ett besök på turistbyrån för att hitta spåret. Man rör sig på höjder över 2000 meter och spåret är brant så svetten flödar och man måste stanna till ofta någon halvminut för att hämta andan. Men det är värt ansträngningen. Det är så otroligt vackert och landskapet ändrar sig hela tiden på grund av vädret och tiden på dagen. Någon frågade en gång, när jag sa att jag var klar med golf: Vad gör man då med sin tid om man inte spelar golf? Mitt förslag är: vandra i natur och i storstad och iaktta det som pågår just nu. Detta tar liksom golf mycket tid i anspråk men ger så mycket mer tillbaka och du slipper all frustration som golfen orsakar. Och – fotografera! Det ger dig en uppgift. Att återge det du upplever. Det spelar sedan ingen roll om 99 procent av bilderna blir mediokra. Det är de enstaka fotona som är speciella som är anledningen till att du tar många foton. Ju fler du tar desto större sannolikhet är det att ETT blir lite utöver det vanliga. Kameran i en iPhone till exempel duger bra men vill du ha ett tips på en kompakt kamera som ryms i fickan och som blåser skjortan av majoriteten systemkameror: titta på en Panasonic DMC TZ-40. Inställningsbar bländare och slutare. Massor av intelligenta scenarion. Tjugo (!) gånger zoom med superb kvalitet. Pris? Cirka 2500 SEK. Den har en svaghet och det är att den suger in fickludd i sensorn när linsen expanderar och det är därför nödvändigt att ha kameran i en dammtät och helst vattentät påse eller etui – om man vill ha den i fickan.

I dag tog jag bussen till Ordino för att via vandringsleden GR-11 gå upp till startplatsen för en lokal vandringsled och via den gå vidare till La Massana. Det gick ordentligt uppför de två timmar som det tog att nå startplatsen men benen är vana nu så det gick ändå ganska lätt. Efter att ha beundrat bergslandskapet en stund fortsatte jag den lokala slingan som var märkt “medelsvår”. Efter ett tag var det lika mycket klättring som vandring nerför och medelsvår hade övergått till “krävande”. Jag förstod att jag måste ha växlat in på en annan led än den tänkta men i och med att leden var väl märkt (med gula punkter) så fortsatte jag ändå. Ner kommer man alltid från ett berg 🙂 Emellanåt såg jag La Massana skymta mellan träden först från tusentalet meter men det går faktiskt rätt snabbt att ta sig ner fast det är lite krångligt. Efter några timmar lade min lite trötta hjärna märke till en glasbyggnad med mycket bekant utseende. Det var den stora våg-badanläggningen i Andorra la Vella! Jag hade alltså gått ända hem i ställt för till La Massana där jag hade tänkt ta bussen hem. Det blev lite långt men det var en mycket spännande led så jag är glad att jag gick fel i dag. Behöver jag nämna att man sover rätt gott efter en heldag på vandrande fot. Särskilt på vandringsleder som är lite knixiga och som omfattar stora höjdskillnader. Det är nästan jobbigast att gå nedför i och med att man måste vara max koncentrerad så att man får med sig fötterna i varje steg. Det är inte läge att snubbla. Vandringsstavarna som jag köpte i Girona har gång på gång visat sig vara ovärderliga. De är som två extra ben och gör dels att man slipper ta emot med händerna om något hakar upp sig och man tappar balansen men de ger en dessutom lite extra tid att reda ut situationer. Plus att de avlastar ben och rygg genom att armarna kan delta aktivt i vandringen.

Dag två blir lite ineffektiv när man inte kommer åt turistbyrån ankomstdagen. Därför bara en kortare vandring i dag efter att ha rett ut vilka leder som kan nås utan krav på tillgång till bil. Men dagen artade sig bra. Temperaturen ligger fortfarande väl över de tjugo så jag hade en småsvettig tvåtimmarstur runt orten Ordino lite norrut upp i bergen efter bussresa dit som tog någon halvtimma. Fick anlita turistbyrån även där för att få lite mer exakta uppgifter än de jag fick i Andorra la Vella. Tog en närmare titt på kommersen i Andorra la Vella senare på dagen. Det finns ett varuhus, Pyrénées, som får NK att framstå som Coop Forum. Där finns det mesta man någonsin kan behöva och alla designermärken syns där vad gäller kläder, klockor, elektronik, kameror, parfym, vin, sprit, mat… Det finns också en mängd specialbutiker utmed shoppinggatan som är någon kilometer lång. Priserna är överkomliga även för en normal svensk och det är lätt att förföras av alla snygga prylar som inte är värda sitt pris i Sverige men som är det här. Stora bankpalats dominerar gatubilden i andra delar av staden men inom EU börjar kraven på insyn öka och bankerna kommer inte att kunna använda diskretion som ett konkurrensmedel mycket längre.

Dagen började med en tidig buss till Figueres. Hann med en snabb frukost innan tåg till Portbou där vandringsleden GR-92 har sitt ursprung. Visste på förhand att jag tagit på mig en stor uppgift genom att försöka ta båda de första etapperna på en dag. Uppskattningsvis mellan 35 och 40 km och landskapet är allt annat än platt 🙂 En mycket vacker sträcka som medförde många stopp för fotografering. Sträckan tog cirka tio timmar till målet i Cadaqués och det innebar taxi tillbaka till Roses; sista bussen går 18:15. Men det hade jag med i planen. Taxi eller en övernattning i Cadaqués. Men jag behövde tvätta för att ha torr tvätt inför omgrupperingen till Andorra på söndag så det blev taxi.

En tur söderut i dag på den beryktade leden GR-92. Det avsnitt som var av intresse är ett av kataloniens sällsynta våtmarksråden där man banar sig fram på smala stigar omgiven av hög bambu och en mängd djurläten hörs oavbrutet. En udda sak hände när jag var tvungen att lämna plats för fordon på ett smalt ställe och gick förbi en cypress. Jag noterade flyktigt på väg in i cypressen att det hängde ut något från den men jag gick på. Plötsligt satt det en förvånad spindel typ svarta änkan på min vänsteraxel tillsammans med ett väl förpackat spindeloffer. Tyvärr så reagerar man instinktivt och bara gör sig av med gästen – jag borde ha varit kall nog att ta ett foto 🙂 Vid närmare eftertanke hände ytterligare en lite udda sak. Vissa vägavsnitt är tråkigare än andra och jag befann mig på ett ner-med-huvudet-och- kämpa-på asfaltavsnitt. När jag tittar upp möts jag av ett glatt hej från en dam som lätt platsar på vilken kabaréföreställning som helst! Antagligen kunde hon heta Galina eller Slavenka med ledning av hennes accent. Mina fysiska resurser behövdes vid det tillfället för att ta mig fram till målet, men damen i fråga hade säkert annars allt det som behövs för att vederkvicka och tillfredsställa en vilsen vandrare 😉

Lång vandring i dag från Roses till Cadaqués. Uppskattningsvis 30 kilometer ibland ganska rufflig stig. En flaska kall agua con gas är värd ett högt pris efter att man svettats flera liter. Och då har man ändå med sig ordentligt med vatten och fyller dessutom ut med cola, öl och iste på de calor man passerar.